Ur form till i form

Bättre överviktig än skitviktig har jag många gånger sagt, men det ska bli ändring på det nu. För nu räcker det!

Kvällen den 3 juni 2012 kom väckarklockan som fick mig att vakna upp i verkligheten. Jag fick mitt, vad jag brukar kalla, Vitarocken-syndrom.
Efter att ha spenderat tre timmar på toaletten, kaskadspyande och diarré deluxe begav jag mig till akuten. Fick konstaterat att det var ett anfall av svår magkatarr. En magkatarr som till 100% grundar sig i min inre stress över min övervikt!
Jag har ALLTID varit överviktigt, iaf så länge jag kan minnas.
Det är ingen som tycker om att vara tjock, men det har nog aldrig stört mig nämnvärt. Jag har aldrig haft problem att skaffa vänner, killar eller haft problem med att känna mig ”som att jag duger”. Det är inte utsidan som räknas… och jag VET att jag är en fin människa på insidan, och det har lyst igenom och i 30 år bländat mig så att jag inte sett vart jag hamnat.

Jag minns så väl när jag gick på gymnasiet och vägde 80 kg, strl 42-44, jag kände mig tjock och gnällde över min vikt. Idag skulle jag gett vad som helst för att vara där igen! Och det är dit jag ska!
Till 77 kg! och ett hälsosamt BMI på 25.6.
Hur hamnade jag då här?
Sanningen är att kilona rusade iväg när jag blev gravid med min dotter för 5 år sedan, drygt, hon är 4 år nu.
Jag blev gravid trots p-piller, jag hade precis skrivit in mig på viktväktarna och hade gått ner 8 kg. Då kom graviditeten som ett brev på posten. Abort var aldrig att tänka på, men min oro över min övervikt var stor. Hade en fantastisk barnmorska som peppade mig och graviditeten gick rakt i genom bra.

Hade dock en inskrivningsvikt på 126kg. På tok förmkt. Men jag kämpade och tänkte hela tiden på vad jag åt, var verkligen supernyttig, och fick dessutom nyttiga cravings så som clementiner, gröna äpplen och ananas. Gick upp 10 kg fram till v 37. då slutade jag väga mig.

När dottern var två veckor gammal ställde jag mig på vågen, detta var den 17 juni 2008, dvs på dagen idag, 4 år sedan. 142 kg! Jag vägde mig tre gånger! DET MÅSTE VARA FEL PÅ VÅGEN! Men så var det inte, det var den brutala sanningen. Den 23 juni 2008 skrev jag in mig på viktväktarna. Och för att göra en lång historia kort så bestod det första året av en helvetes kamp där ingenting hände på vågen. Jag kämpade och kämpade. Det var först i september 2009, när jag började jobba igen som kilona började rasa. Och när mars 2010 var kom hade jag gått ner till 97kg, jag hade tappat 45kg.

Jag var så sjukt nöjd med min prestation och slutade då att räkna mina points (som man gör med viktväktarna) och tappade liksom lusten till att banta. ÄNTLIGEN var jag tvåsiffrig, något jag inte varit på flera år.

Tanken på ett syskon föddes och redan i september 2010 var jag gravid.
Inskrivningsvikten den här gången var 108 kg. Sonen föddes i juni 2011. Tre dagar efter hans nedkomst stod vågen på 123 kg.

Och det är ungefär där jag står idag… nästan ett år senare.
Jag har alltså, precis som efter dottern, inte gått ner någonting alls på ett helt år.

4 juni 2012 ställde jag mig på vågen, och den visade 121.5 kg. Det är INTE okej!
Därför så bestämde jag mig för att något måste göras, och det måste göras NU.
Tanken slog mig att jag måste prova något jag inte gjort innan.

Jag introducerades för GI av en nära vän, och nu jävlar ska jag bli normalviktig!
Följ med mig på min resa, det hade jag uppskattat!

Jag lovar att ge er hela sanningen!

Ur form till i form

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (8 votes, average: 2,25 out of 5)
Loading ... Loading ...

Comments are closed.